Ambulans

Jag vaknade vid kvart i 2 snåret av kramp i magen. Min första tanke var att nu har jag förätit mig och jag kommer att spricka. Jag har skött mig i nära ett år men NU bara dagen innan 1-årskontrollen händer detta. Krampen ville inte släppa. Jag ringde min son men fick inget svar. Smärtan gjorde att det var svårt att tänka klart. Ringde mina barns far. Jag hade svårt att få fram orden. Han erbjöd sig att ringa ambulans. Strax ringer de från 112 för att kolla upp mig. Varför ringde inte JAG till 112? frågade jag mig själv. Det dröjde inte lång stund innan ambulansen var på plats. Själv hade jag då tagit mig ner till bottenvåningen, låst upp dörren och sedan lagt mig på madrassen i vardagsrummet. Även mina barns far dök upp. Han hjälpte att låsa mitt hus medan jag gick ut till den väntande ambulansen.

I ambulansen togs blodtryck och puls. Frågor ställdes och besvarades. Södertälje- eller Huddinge sjukhus? Spelar ingen roll, bara jag får hjälp sa jag. Smärtan var obeskrivlig. En ihållande smärta utan andningspauser som när man föder barn tex. Jag trodde min sista stund var kommen och bad en stilla bön. På väg till sjukhuset börjar smärtan att avta. "Tack, du gode Gud för det!"

När ambulansmännen överlämnar mig till sjukhuspersonalen ger de rapport om min status.  "... och förövrigt är värdena (blodtryck och puls) som hos en tonåring" hör jag den ena mannen säga. En sköterska tar hand om mig och tar nödvändiga blodprover. Lämnar en liten mugg för urinprov som jag fyller och lämnar in lite senare. Smärtan avtar mer och mer under tiden som förflyter. Läkaren dyker upp och presenterar sig som "... Fredrik, jag jobbar som läkare här". Tanken slår mig; Undrar om han är utbildad också? Själv har jag jobbat som lärare utan att vara utbildad. Han gör en kort undersökning med att klämma på magen och fråga om det gör ont men det gör det inte, inte just då, i alla fall. Det verkar vara lugnt på akuten denna natt. Men det dröjer inte länge förrän fler patienter kommer, bland annat en med gallbesvär.

Läkaren Fredrik har bedömt att jag ska stanna på akuten för observation. Han tror att det kan vara tarmvred eller något som där tarmen kryper in i sig själv (invagnation). Jag till och med slumrar till innan han kommer till mig en sista gång och vi kommer överens om att jag kan åka hem. Men han tycker ändå att jag kan stanna ett tag till för att försäkra sig om att smärtan inte kommer tillbaka. Jag väntar ett tag. Dagpersonalen tar över och jag är redo att ge mig av hem. Men hur? Ska jag ta P-tåget, bussen eller Taxi. Det blev det sistnämnde för då slapp jag den där 10 minuters promenaden från Tumba och hem. Väl hemma. Meddelar jag barnens far att jag är hemma igen och tackar för att han ställde upp. Jag har ett missat samtal från min son ser jag så jag ringer honom men han sover troligtvis. jag ringer till jobbet och meddelar att jag kommer in några timmar måste bara fixa några saker som jag sparat till just denna dag, min kollega är sjuk så jag MÅSTE, känner jag. Och så blev det några timmars jobb den dagen.

Väl hemma igen tar jag det bara lugnt, tittar på TV, somnar, vaknar, äter soppa, tittar på TV, somnar osv. tills det är dags att krypa ner i sängen och sova. Måste komma ihåg att jag ska vara fastande när jag ska till sjukhuset imorgon.