30 år

För 30 år sedan föddes, Susanne, min äldsta dotter. Det är otroligt vad tiden går. Ändå känns det nästan som om det vore igår. Men faktum är att det har hänt så ofantligt mycket under alla dessa år. Både personligt och i familjen men även allmänt, naturligtvis. 

Ibland har jag svårt att förstå vart åren har tagit vägen men när jag tänker tillbaka så förstår jag ju att allt detta behövde sin tid.

Detta är vad jag skrev i Susannes födelsebok, 1981:
"Jag fick åka till BB den 5 november, för att jag hade alldeles för högt blodtryck. Men så fick jag åka hem på permission fredagen den 13 november. På kvällen kände jag hur du skruvade ner ditt huvud, för nu ville du ut. Jag drömde om förlossningen på natten.

Jag vaknade kl.06.20 och då hade "slemproppen" gått. Jag ringde till förlossningsavdelningen på Södertälje sjukhus. Men eftersom jag inte hade så mycket värkar tyckte de att jag skulle ta det lugnt och njuta av permissionen. Men du ville inte vara kvar i min mage längre, du ville ut i livet. När klockan var 06.30 ringde jag till din mormor och bad om råd hur jag skulle göra. Under tiden som jag pratade med mormor försökte pappa sova lite. Värkarna kom allt tätare (6.30, 6.42, 6.48, 6.51, 6.56, 7.02, 7.08, 7.18, 7.22, 7.28, 7.34, 7.38).

Nu började pappa och jag att göra oss i ordning för att åka till BB. Det gjorde ont på mig när värkarna kom, men inte så mycket, jag hade trott att det skulle vara ännu värre. Klockan 08.10 åkte vi hemifrån Husby, på vägen till sjukhuset var nog pappa lite nervös för hela tiden sjöng han "hebba, habba, suttsutt" (det var en sång som var populär omkring den tiden).

Vi var framme vid sjukhuset när klockan var 8.45. Jag fick duscha på sjukhuset. Barnmorskan som hjälpte oss hette Anette Säll. När klockan var 10.30 hade fostervattnet inte gått än, så då tog barnmorskan hål på fosterhinnan, och efter det dröjde det inte länge förrän du var helt och hållet trött på mammas mage. Du ville inte alls vara kvar däri. När du nu började arbeta dig ut gjorde det naturligtvis ännu mer ont på mig. Men allt gick så fort så jag glömde hur ont det gjorde redan när du kom ut. Klockan var då 11.49. Du var en flicka, 49 cm lång och vägde 3160 g. Barnmorskan lade dig på min mage och pappa och jag pussades flera flera gånger, vi var så glada. Jag såg också att pappa hade tårar i ögonen, för han var så glad.

Välkommen till världen önskar din mamma, Hanneli."

"Ditt namn är Maud Susanne Maria. Maud efter din mamma och mormor och Maria efter din farmor."