God Jul
&
Gott Nytt År

Lite tankar från året som gått

Ibland hinner det förflutna i kapp, speciellt när man tror att man är klar med det. Vad som gör att det blir så har jag inget svar på. Men med all sannolikhet drabbar det var och varannan person. Det kan vara dofter eller andra minnen som gör oss påminda om det som var, både positiva och negativa händelser, i våra liv. Jag är benägen att tro att vi alla kämpar på vårt eget sätt att komma till rätta med våra tillkortakommanden.

Knappt en meter ifrån
Hur tar jag mig ur min onda spiral?
Livet är inte lika rak som en linjal
Jag trodde att jag mådde riktigt bra
Tills mönstret upprepade sig en da’
Jag drabbas av lögner och svek
Verkligheten, det är ingen lek
Fly från nuet är ett mönster jag känner
Tryggheten jag saknar är bland vänner
Hjälpen är knappt en meter ifrån
Så nära, det är nästan som ett hån
Mina knän är hårda och stela
Även bönen i hjärtat kan hela
Jag vet att jag inte är allena
Svårt att även stå på bena
Be en bön har hjälpt mig förut
Den enda vägen till ett lyckligt slut
Friden jag känner är svår att beskriva
Jag mår även bra av att kunna skriva

sms från blodcentralen
2012 Mars 31 09:35 fick jag ett meddelande till min mobil:
"Tack!
Det blod som du gav har nu kommit till nytta för en patient.
Hälsningar, Blodcentralen"
Ge och ta, känns bra men att ge utan att ta känns också bra
Det känns så bra att kunna hjälpa någon som verkligen behöver.
Själv fick jag 2 påsar blod i samband med min första förlossning 1981.

I fädrens spår 2
På min resa, 5 april 2012, besökte jag några platser där mina förfäder föddes och växte upp:
Bron i Åtorp
Här trodde jag att jag kommit fel så jag återvände till Svartå för att konstatera att jag varit i rätt område och åkte tillbaka. Jag hittade inte avfarten till Sundbyvägen då.
Sund gård
Jag åkte in på en väg som jag gissade var Sundbyvägen och kom fram till den första gården, Sund. Jag hälsade på bonden, arrendatorn, som var i färd med förberedelserna inför vårbruket och frågade om han visste vart Nysund låg. Han berättade att hela bygden hette Nysund. Han ringde upp en vän som hette Wennerström då jag berättade om den första som tog namnet Wennerlund. Wennerström kunde ju ha varit en bror. Jag fick tipset att prata med kyrkavaktmästare Sigvard Jonsson som bodde på andra sidan bron bredvid affären.
Nysund kyrka
Jag åkte fram till kyrkan och fann att den hette Nysund kyrka, tidigare var jag bara några hundra meter från att veta det. Jag tog en liten promenad på kyrkogården och samtalade med två äldre damer som vårpyntade (påskpyntade) några gravplatser. De berättade att Skalltorp låg i skogen på vägen tillbaka mot Svartå.
Kyrkvaktmästaren
Jag knackade på hos fd kyrkvaktmästaren Sigvard Jonsson. Jag berättade åter om mitt ärende angående familjen Wennerlund. Han hade aldrig stött på namnet Wennerlund och berättade att det bara var rika människor som hade råd att köpa gravstenar. Han visade mig sin karta som han hade i förrådet så jag kunde memorera vart Skalltorp fanns. Jag frågade om det var äldre personer eller yngre som bodde i Skalltorp och fick svaret att de var yngre än honom i alla fall. Jag ville inte knacka på om det skulle innebära att ett äldre par skulle bli skräckslagna av att en främling knackar på.
Skalltorp
Först körde jag förbi, vände och körde tillbaka. Knackade på och en man, i 50 årsåldern, öppnade. Jag frågade om detta var Skalltorp och fick till svar att så var det. Efter att vi samtalat en stund berättade han om ett torp som legat lite längre in i skogen som troligen hette Skalltorp. Det ledde bara en liten stig dit och kvar fanns bara några stenar efter husgrunden, sa han.
Vår Ruset
onsdagen den 30 maj 2012
Ännu ett mål är uppnått. Det är mer än 30 år sedan jag sprang/joggade i ett lopp. För 1,5 år sedan trodde jag aldrig att jag skulle springa/jogga/gå 5 km på 45 min. HURRA!!! Vad jag är bra!
Har varit på besök i Västerås i helgen. Vi bodde hos min väninnas fantastiskt trevliga syster, Gun. Guns barnbarns pojkvän, Dennis, är son till en av sönerna i familjen som jag arbetade, som barnsköterska, hos i mitten av 1970-talet.
Livet rullar..
..på och jag mår bra... fysiskt. Mentalt mår jag bättre och bättre. Livet är ju en berg-och-dal-bana och så ska det nog vara. Jag vänjer mig mer och mer vid mig själv och ser mig som den jag är och hoppas kunna bli den jag är ämnad att bli.
Besiktning
Det gick riktigt bra idag. Har ju inte fått provsvaren ännu men det känns bra.

Det gick riktigt bra idag. Har ju inte fått provsvaren ännu men det känns bra.

• Viktnedgång 45 kg (står där jag gjort det senaste året)
• BMI 23 (minskat från 40)
• Bltr 125/87 (helt normalt)
• Puls 56 (helt normalt)

Minskat i cm sedan preop (hade då redan minskat en hel del)

• 25,0 (bröstbenet)
• 42,0 (midja)
• 21,5 (stuss)
• 18,0 (lår)
• 07,5 (vad)
• 09,5 (överarm)
• 06,5 (underarm)
• 06,0 (hals)
• 11,0 (saggital)

Inte dåligt om jag får säga det själv...
Som min chef brukar säga: – Klappa dig på axeln, det är ju ingen annan som gör det. (Men han har klappat mig på axeln många gånger)

Idag är det dags för besiktning nr 4, nästa är om 3 år...
Jag mår UTMÄRKT så jag är inte orolig...

Nu har det snart gått 2 år (8/11) sedan operationen och jag mår fantastiskt bra.
Man kan säga att jag har fått ett nytt liv.

Min story är inte lika sensationell men tillräckligt sensationell för mig...

Livet rullar..

..på och jag mår bra... fysiskt. Mentalt mår jag bättre och bättre. Livet är ju en berg-och-dal-bana och så ska det nog vara. Jag vänjer mig mer och mer vid mig själv och ser mig som den jag är och hoppas kunna bli den jag är ämnad att bli.

2009 och 2011 (-45 kg och jag håller vikten)

Vår Ruset 2012

Ännu ett mål är uppnått. Det är mer än 30 år sedan jag sprang/joggade i ett lopp.
För 1,5 år sedan trodde jag aldrig att jag skulle springa/jogga/gå 5 km på 45 min.
HURRA!!! Vad jag är bra!

Hela Gänget
(Ingrid R, Nancy, Mia, Kristina, Ingrid N, Linda, Lisen, jag)

Picnic i det gröna

Picnic i det grön...

Picnic i det grö...

Vår Ruset 2012

Tänk vad världen är liten ändå

Svartån, Västerås

Har varit på besök i Västerås i helgen. Vi bodde hos min väninnas fantastiskt trevliga syster, Gun. Guns barnbarns pojkvän, Dennis, är son till en av sönerna i familjen som jag arbetade, som barnsköterska, hos i mitten av 1970-talet.

Sörmlandsleden

Det blev en härlig dag i skogen trots nederbörd. När det riktiga regnet kom satt vi i vindskydd. Annars var det verkligen omväxlande väder.

På väg in i Naturreservatet Paradiset

En bit kvar till Paradiset men man kan tydligen skicka brev dit :)

Svartsjön

Sjön Trehörningen

Snart dax att äta

Fot(o)montage på låg nivå

I fädrens spår 2

På min resa, 5 april 2012, besökte jag några platser där mina förfäder föddes och växte upp: 

 

Bron i Åtorp 

Här trodde jag att jag kommit fel så jag återvände till Svartå för att konstatera att jag varit i rätt område och åkte tillbaka. Jag hittade inte avfarten till Sundbyvägen då.

 

Sund gård 

Jag åkte in på en väg som jag gissade var Sundbyvägen och kom fram till den första gården, Sund. Jag hälsade på bonden, arrendatorn, som var i färd med förberedelserna inför vårbruket och frågade om han visste vart Nysund låg. Han berättade att hela bygden hette Nysund. Han ringde upp en vän som hette Wennerström då jag berättade om den första som tog namnet Wennerlund. Wennerström kunde ju ha varit en bror. Jag fick tipset att prata med kyrkavaktmästare Sigvard Jonsson som bodde på andra sidan bron bredvid affären.

Nysund kyrka 

Jag åkte fram till kyrkan och fann att den hette Nysund kyrka, tidigare var jag bara några hundra meter från att veta det. Jag tog en liten promenad på kyrkogården och samtalade med två äldre damer som vårpyntade (påskpyntade) några gravplatser. De berättade att Skalltorp låg i skogen på vägen tillbaka mot Svartå.

Kyrkvaktmästaren 

Jag knackade på hos fd kyrkvaktmästaren Sigvard Jonsson. Jag berättade åter om mitt ärende angående familjen Wennerlund. Han hade aldrig stött på namnet Wennerlund och berättade att det bara var rika människor som hade råd att köpa gravstenar. Han visade mig sin karta som han hade i förrådet så jag kunde memorera vart Skalltorp fanns. Jag frågade om det var äldre personer eller yngre som bodde i Skalltorp och fick svaret att de var yngre än honom i alla fall. Jag ville inte knacka på om det skulle innebära att ett äldre par skulle bli skräckslagna av att en främling knackar på.

Skalltorp 

Först körde jag förbi, vände och körde tillbaka. Knackade på och en man, i 50 årsåldern, öppnade.Jag frågade om detta var Skalltorp och fick till svar att så var det. Efter att vi samtalat en stund berättade han om ett torp som legat lite längre in i skogen som troligen hette Skalltorp. Det ledde bara en liten stig dit och kvar fanns bara några stenar efter husgrunden, sa han.


 

Texas Burger (Longhorn)

Efter bion igår var vi på Texas Longhorn och åt. Jag har bestämt mig för att fortsätta vara social, så gott det går. Fast jag sällan, eller aldrig, klarar av att äta en normalportion längre så har jag övergått till det som jag en gång tyckte var så pinsamt. "Doggybag" har blivit min nya livskamrat...

sms från blodcentralen

2012 Mars 31 09:35 fick jag ett meddelande till min mobil:

"Tack!

Det blod som du gav har nu kommit till nytta för en patient.

Hälsningar, Blodcentralen"

Ge och ta, känns bra men att ge utan att ta känns också bra.

Det känns så bra att kunna hjälpa någon som verkligen behöver.

Själv fick jag 2 påsar blod i samband med min första förlossning 1981.

"Järnladyn"

I går kväll var jag på bio. Såg Järnladyn med Meryl Streep i huvudrollen tillsammans med goda vänner. Jag tycker Meryl Streep är en fantastisk skådespelerska.

http://www.metacafe.com/watch/8051901/j_rnladyn/ 

http://blog.svd.se/ledarbloggen/2012/02/05/nyborjarens-guide-till-margaret-thatcher/

Vem är vem?

Svaret är JAG, (-45 kg mellan bilderna)

Sommar äng

Livet vaknar sakta på nytt igen

kanske vet du att du har en vän

Då när ängen växer full av röda klöver

är det precis som drömmarna tar över

Naturen vaknar åter på nytt igen

kanske vet du att du har en vän

Då när ängen växer full av blåa klockor

är alla flickor nästan som små dockor

Prunkande fylls livet på nytt igen

kanske vet du att du har en vän

Då kärleken spirar som en vit prästkrage

är det ljuvligt i vår gröna sommarhage

Vida på fälten växer allt på nytt igen

kanske vet du att du har en vän

Då när ängen lyser av vallmo så röd

börjar livet åter med ännu större glöd

Åkern pryder sin glans på nytt igen

kanske vet du att du har en vän

Då när ängen lyser blå som klinten

kan man säga, det är slut på vintern

Växtlighet fyller tomrum på nytt igen

kanske vet du att du har en vän

Då lyser den blyga och gula solvända

så dröjer det tills sommarn är till ända

Solen värmer vår jord på nytt igen

är det då du, som blir hennes vän

Då frodas årets lila sommarblomster

högtidlig repris av naturens ankomster

Sjuk

Inte är det ofta som jag är sjuk men nu har magen spelat mig ett spratt. Om det beror på att jag ätit något olämpligt eller om det är virus/bakterie som spökar vet jag ännu inte och det spelar ju egentligen inte heller någon roll. Det viktigaste är ju ändå att jag är på bättringsvägen.

Årsmöte

I kväll hade facket Vision Botkyrka årsmöte. Två var nominerade till ordförandeposten vilken jag var den ena. Antalet nomineringar var 32 för mig och 19 för min motståndare. Valberedningens förslag röstades ned och det blev en sluten omröstning varav jag fick 24 och den andra 27, så visst var det bra nära. Men nära skjuter ingen hare... Då jag tillfrågades om jag var intresserad, efter att ha blivit nominerad, svarade jag Ja! men jag har inte lobbat för att bli ordförande men visst ställde jag upp för att vi var många som ville få en ny ordförande. Det senaste året har inte varit något optimalt år för styrelsen när det gäller samarbete. Jag har suttit med i styrelsen i 3 år och valde att lämna min plats till förfogande, då samarbete är A och O i en styrelse. Nu har jag bara några få uppdrag som ska slutföras de närmaste dagarna, innan månaden är slut (hoppas jag). 

Löneprocess

Jag har suttit med i Vision (SKTF) Botkyrkas styrelse nu i tre år. Jag har ingått i lönegruppen men det senaste året har jag mer eller mindre agerat ensam utan verklig kunskap om processen. Nu äntligen har jag varit på kurs, i tre dagar. Det har varit mycket lärorikt. Hoppas jag nu kan vara till bättre stöd för kommunens anställda. 

Nästa vecka ska vi ha årsmöte och det ska bli intressant och se hur den nya styrelsen kommer att se ut...

Dumping

Vad är dumping?

Lena Collin, 21 Oktober 2010

Då man planerar att göra en gastric bypass operation så cirkulerar många frågor och funderingar i huvudet. En vanlig fundering är oron kring ”dumping”. Ofta har man hört historier av olika karaktär kring detta tillstånd. Det är därför viktigt att förklara vad det innebär och vad som kan orsaka en dumping så att patienten inte oroar sig mer än nödvändigt.

En dumping orsakas av att obearbetad energität mat kommer ner i tunntarmen och den blir överbelastad. Före en gastric bypassoperation har man en magmun i nedre änden av magsäcken som portionsvis släpper ut lagom stor mängd väl bearbetad mat i vällingkonsistens. Efter operation saknas den magmunnen. Det är därför viktigt att man själv gör en del av magmunnens arbete genom att äta långsamt och tugga maten väl innan den sväljs ner. Det är också anledningen till att man separerar mat och dryck efter operation. Tar man ett par tuggor mat och sedan direkt sköljer ner den med en stor klunk vatten så går passagen för fort och risken för dumping ökar.

Med energitäthet menas mat som innehåller mycket socker (snabba kolhydrater) och ofta sött och fett i kombination (bakverk, glass mm). Det ger ett snabbt och högt blodsockersvar som i sin tur ger ett kraftigt insulinpåslag med ett blodsockerfall som resultat. Man kan då känna sig illamående, yr, kallsvettig och svag. Det är inte farligt men upplevs obehagligt. Symtomen klingar av efter cirka en halvtimme. Det är bra att försöka lära sig något av händelsen och tänka över vad det var som hände och varför. Automatiskt leder det till att man förhåller dig annorlunda till den sortens energität mat framöver och gör nödvändiga positiva förändringar i sitt ätbeteende.

Ta del av mer information genom våra informationsfilmer om gastric bypass på www.overviktskliniken.se

Dumping Måltidsrelaterade besvär hos patienter som genomgått operation av magsäcken eller så kallad vagotomi. Dumpingbesvär anses bero på att magsäcken tömmer sig alltför hastigt, varvid tunntarmen överbelastas. Besvären kan komma genast efter måltiden (tidig dumping) eller l - 2 timmar senare (sen dumping). Fyllnadskänsla, illamående, uppkastningar, hjärtklappning och svaghetskänsla är vanliga symtom. Besvären kan lindras med lämplig diet. 

www.gastrolab.net/dictsd.htm

Hittat på Facebook

Ni har säkert läst denna förut men ändå... ;)

Alla omkring och över 50 år borde läsa detta, kanske även den nya generationen.... Jag har kopierat detta från en vän...

Jag skulle betala på mataffären nyligen och den unga kassörskan föreslog att jag skulle ta med mina egna kassar eftersom plastpåsar inte är bra för miljön. Jag bad om ursäkt och förklarade att vi hade det här miljötänket i våra dagar. Kassörskan svarade att det är problemet. ”Er generation brydde sig inte tillräckligt för att bevara miljön till kommande generationer.”
Hon hade förstås rätt i en sak – vår generation hade inte miljötänket på ”vår tid” Men vad hade vi i vår tid? Efter långt funderande och sökande djupt i min egen själ insåg vad vi hade…. Då hade vi mjölkflaskor som vi lämnade tillbaka, läsk-flaskor som vi pantade. Butiken skickade tillbaka dem till tillverkaren, som tvättade dem och återanvände. Så de var verkligen återanvända flera gånger. Men vi hade inte miljötänk.
Vi gick i trappor för vi hade inte hiss eller rulltrappor i alla affärer, skolor och företagsbyggnader. Vi gick till affären för att handla och vi tog inte bilen varje gång vi skulle förflytta oss några hundar meter. Men kassörskan har rätt, vi hade inget miljötänk.
Då, tvättade vi blöjor för att det inte fanns engångsblöjor. Vi torkade våra kläder på linor, inte i ett energiförbrukande monster. Sol och vindkraft torkade våra kläder på vår tid. Barnen ärvde kläder från sina syskon, inte alltid det senast märket. Men kassörskan hade rätt, vi hade inte miljötänket då.
På den tiden hade vi en enda TV eller radio i hemmet, inte en i varje rum. Tv:n hade en liten skärm ungefär som en näsduk – inte som halva Gotland. I köket blandade, vispade vi alltid för hand, vi hade inte maskiner som gjorde allt åt oss. När vi packade sköra saker i paket använde vi gamla tidningar att skydda dem, vi hade inte bubbel-plast eller styrén-kuddar. På den tiden startade vi aldrig en bensinslukande motor bara för att klippa gräset, vi sköt gräsklipparen för hand. Vi motionerade genom att arbeta så vi behövde inte gå till ett gym som använder el-maskiner såsom löpband, trappmaskiner mm. Men kassörskan hade rätt, vi hade inte miljötänket då.
Vi drack vatten från kranen istället för att använda en plastmugg eller flaska varje gång. Vi fyllde våra bläckpennor med bläck när de tog slut istället för att köpa en ny. Vi ersatte rakblad i rakhyveln istället för att kasta hela hyveln bara för att bladet är slött. Men vi hade inte miljötänket då.
På den tiden åkte folk buss, barnen cyklade eller gick till skolan istället för att göra föräldrarna till en taxirörelse (öppen 24 timmar) Vi hade ett eluttag i varje rum istället för ett dussintal uttag i en förgrening. VI behövde inte ha en datoriserad pryl som skickar datasignaler 2000 mil ut i rymden för att hitta närmsta pizzeria.

Är det inte lite sorgligt hur dagens generation beklagar sig över hur slösaktiga den äldre generationen är bara för att vi inte hade ”miljötänk”? 

 

Skolan nu och då

Visst är det slående och ganska verklighetstroget...

 ...men när ska vi ta ansvar för individens inlärning

Knappt en meter ifrån

Hur tar jag mig ur min onda spiral?
Livet är inte lika rak som en linjal

Jag trodde att jag mådde riktigt bra
Tills mönstret upprepade sig en da’

Jag drabbas av lögner och svek
Verkligheten, det är ingen lek

Fly från nuet är ett mönster jag känner
Tryggheten jag saknar är bland vänner

Hjälpen är knappt en meter ifrån
Så nära, det är nästan som ett hån

Mina knän är hårda och stela
Även bönen i hjärtat kan hela

Jag vet att jag inte är allena
Svårt att även stå på bena

Be en bön har hjälpt mig förut
Den enda vägen till ett lyckligt slut

Friden jag känner är svår att beskriva
Jag mår även bra av att kunna skriva


©Hanneli 2012

Det förflutna hinner i kapp

Ibland hinner det förflutna i kapp, speciellt när man tror att man är klar med det. Vad som gör att det blir så har jag inget svar på. Men med all sannolikhet drabbar det var och varannan person. Det kan vara dofter eller andra minnen som gör oss påminda om det som var, både positiva och negativa händelser, i våra liv. Jag är benägen att tro att vi alla kämpar på vårt eget sätt att komma till rätta med våra tillkortakommanden.

Detta kunde ha varit jag...

Jag förstod inte att jag blev misshandlad!

Det var min livsglädje Bo föll för. Men snart började han irritera sig på min spontanitet och klaga på allt jag gjorde och sa. Till slut började jag skämmas över mig själv…


När man talar om misshandel i ett förhållande är det väl oftast fysisk sådan man tänker på. Vem har inte hört historier om kvinnor som blir slagna av sina män gång på gång – men som ändå stannar kvar i äktenskapet?

Jag måste erkänna att jag själv för några år sedan hade svårt att förstå hur man kunde stanna hos någon som behandlade en illa. Hur kunde man vara så dum och ha så litet självrespekt? Nu vet jag bättre. Jag vet att misshandel kan se ut på olika sätt. Och att psykisk misshandel kan göra mer ont än någonting annat.

Jag och Bo träffades och blev tillsammans när vi båda var i övre fyrtioårsåldern. Jag var änka sedan många år och min dotter Maria hade just flyttat hemifrån. Jag befann mig i en alldeles ny och ganska spännande fas av livet. Jag hade varit orolig för att det skulle bli ensamt och tomt när det bara var jag, men så blev det inte.

Maria och jag hade alltid kommit bra överens och vi träffades och hade roligt tillsammans. Jag behövde inte sakna henne på det sätt jag varit rädd för. På sätt och vis var det en berusande känsla av frihet att bo ensam. Det hade jag faktiskt aldrig gjort förut i hela mitt liv. Jag hade flyttat direkt från mina föräldrar hem till Hans, Marias pappa, och aldrig bott för mig själv. Men nu så!

Allting kändes nytt. Jag började gå på e kurs i spanska, något som jag alltid hade velat gå på. Jag gick ut och dansade så ofta som mina väninnor orkade följa med mig. Jag klippte mig i en ny frisyr och plötsligt både kände jag mig och såg yngre ut – det sa alla. Och kanske var det oundvikligt att jag skulle bli förälskad också, inte vet jag. Plötsligt fanns det utrymme för äventyr och när man njuter av livet dras ju människor till en mer än annars. Och i början sa Bo också att det var min livsglädje han föll för.

Bo och jag träffades på den där kursen i spanska. Vi var nästan trettio stycken elever och jag hade inte lagt märke till honom särskilt. Men en kväll satte han sig bredvid mig. Bo såg inte särskilt bra ut i traditionell mening, men jag tyckte om honom redan från början. Han var kortvuxen och lite rundlagd, men hade de brunaste ögon jag någonsin sett. Och så hade han ett leende man bara inte kunde motstå. Jag kände en värme hos Bo som var oemotståndlig.

Jag tyckte nog att det fanns något i luften mellan Bo och mig, men säker kunde jag ju inte vara. Men så bjöd han ut mig på middag och vi hade det lika fint som jag drömt om. Vi kunde prata om allt och utan att Bo ens behövde säga något kände jag i hela kroppen att mina känslor var besvarade.

Efter den kvällen träffades vi regelbundet och jag hade till en början svårt att tro på min lycka. Kunde livet verkligen vara så här fantastiskt? Nej, naturligtvis kunde det inte det… När Bo och jag nu började lära känna varandra bättre märkte jag att hans glada, bullriga yta dolde en betydligt allvarligare sida. Han var i själva verket ganska lynnig till humöret. När det bara var vi två var Bo mer lågmäld och oftast så allvarlig att det gränsade till dysterhet. Han var också väldigt känslig. Men framför allt hade han vad man brukar kalla ”kort stubin”.

Var Bo på fel humör kunde den mest oskyldiga anmärkning få honom att brusa upp och ryta åt mig. Han kunde kalla mig vad som helst – från dum kärring till idiot. Bo drog sig inte för att ösa allt sitt förakt över mig på ett sätt som fick mig att känna mig fullkomligt värdelös. Sedan kunde han tjura i timmar och det tog lång tid innan han lät sig bevekas. Snart började jag tassa på tå för Bo.

Jag minns en gång då jag hade velat överraska honom och hade köpt biljetter till en romantisk film. Den visade sig handla om en överviktig man som försökte banta, för att vinna sin utvaldas hjärta. Bo tolkade det hela som om jag försökte pika honom för hans extra kilon och skällde ut mig efter noter hela vägen hem från bion. Och jag sa ingenting, jag var rädd för att göra honom ännu argare.

Och innerst inne hade jag redan börjat undra om han inte hade rätt. Jag var korkad och okänslig. Jag borde ha tänkt mig för innan jag sårade Bo så här. Hur kunde jag vara så dum och bjuda honom på just den här filmen?

Trots att det var uppenbart att det var Bo som var sjukligt överkänslig tog jag på mig skulden.
–    Hur tror du det känns för mig, Lena?
När du hånar mig så här?

Jag sa inte ett ord om att jag faktiskt bara hade velat gå på bio, att jag inte hade haft en aning om vad filmen hade handlat om och definitivt inte försökt göra Bo illa. Jag teg och grät och lovade att tänka mig för i framtiden, inte ville jag såsa Bo!

Ibland kunde jag ändå känna igen den Bo som jag hade blivit så förälskad i. det var det som gjorde det så svårt. När Bo och jag skrattade och hade roligt tillsammans – när jag kände hans värme, blev jag så osäker. Det var som om han var två personer. Var detta samme Bo som nyss hade skrikigt åt mig för någon inbillad oförrätt, som hade kallat mig dum och värdelös?

Det var som om jag kastades hit och dit mellan tvåytterligheter och jag fick det inte att stämma. Jag visste inte hur jag skulle förhålla mig. Jag trodde fortfarande att jag älskade Bo, men samtidigt gjorde han mig emellanåt oerhört illa. Det verkade som om just de egenskaper Bo hade tyckt om hos mig från början var de som han hade svårast att stå ut med sedan vi hade blivit tillsammans. Min spontanitet irriterade honom och vad han tidigare hade kallat livsglädje verkade han nu mer uppfatta som klumpighet.

Någon gång försökte jag prata med Bo om det, om hur ledsen jag blev när han kallade mig glåpord och röt åt mig, men det slutade oftast med att han blev ännu argare. Så jag teg.

Trots att jag försökte vara så försiktig med vad jag sa, att jag vägde varje ord på guldvåg, blev det ändå inte bättre, utan sämre mellan mig och Bo. Det var som om han föraktade mig, det kände jag i hela kroppen. Jag undrade aldrig vad det var hos honom som fick honom att hålla tillgodo med någon han tyckte så illa om.

Det enda jag visste var att jag skämdes över hur jag var, över hela vårt förhållande. Jag ville inte att någon skulle veta hur det var mellan oss. Mitt självförtroende var i botten och jag ville dra mig undan från allt. Jag hade inte träffat några av mina vänner på månader och eftersom Bo var lite av en ensamvarg träffade vi i princip inga andra än varandra. Inte ens Maria ringde jag särskilt ofta. Jag led, men jag visste inte hur jag skulle ta mig ur situationen.

Vändpunkten kom, ironiskt nog, tack vare ännu en kurs. En dag kom Maria förbi mig på jobbet med några prospekt. Så här efteråt inser jag att hon måste ha både sett och förstått mycket mer än jag trodde. Min dotter Maria var väl den som hade träffat Bo och mig tillsammans mest. Och hon hade sett min förändring, hur jag blivit tystare och alltmer olik mitt vanliga jag.
–    Det här är väl något för dig, mamma!
En självhjälpsgrupp i självkänsla, sa hon med ett brett leende.
Jag stirrade bara på henne. Min första tanke var att be henne ta sina prospekt med sig och låta mig vara ifred. Jag hade väl självkänsla så det räckte, ville jag säga. Men sa ingenting, för hur var det egentligen med min självkänsla? Jag kände inte igen mig själv längre. Vad hade hänt med mig? Kanske var det just självkänsla jag behövde?

Utan att berätta för Bo vart jag skulle gick jag på kursen. Det första som hände var att vi delades in i smågrupper. Vi skulle berätta vad vi var stolta över hos oss själva. När turen kom till mig hörde jag mig själv säga:
–    Jag är dum, jag är klumpig och tanklös.
De andra stirrade på mig och plötsligt hörde jag själv vad jag egentligen satt och sa. Men vem var det egentligen som tyckte så? Var det jag eller var det Bo? En moderlig kvinna log mot mig.
–    Här har vi något att jobba med, tror jag! Eller vad
säger ni andra?

Och jag visste inte varför, men jag log tillbaka. Det har fem år sedan dess och jag har fortfarande kontakt med min självhjälpsgrupp. Till slut förstod jag att jag måste lämna Bo om jag inte skulle gå under själv. Det han utsatte mig för var ren psykisk misshandel, det var som en sorts terror. Han hittade ömma punkter jag inte ens visste att jag hade och genom dem skaffade han makt över mig.

Kanske var det inte hans mening, men jag var tvungen att rädda mig själv. När jag bröt med Bo blev han märkligt nog ledsen, trots att han så länge verkat tycka rent illa om mig. Han vädjade till mig att stanna och försäkrade att allt skulle bli annorlunda. Men han bad inte om ursäkt för någonting och det är nog ändå det som fick mig att bestämma mig. Med hjälp av gruppen hade jag börjat känna att jag förtjänade en ursäkt. Att jag var – och är – värd respekt. Det är vi alla!

”Lena”

Ur Året Runt 13 2011