Bakslag är inte att leka med

Mycket har hänt sedan sist... Men livet går vidare. Jag har p g a olika anledningar haft lite bakslag i mitt känsloliv. Under sommaren-hösten 2016 dyker gamla minnen upp. Gamla minnen som jag trodde var klarbearbetade. Jag har valt bort personer i mitt liv som påminner mig om negativa energier.
Och dessutom visar det sig att jag har en hudsjukdom samt cellförändringar vilket upptäcks i o m gynekologisk undersökning. Ibland är det tur att man ingått i en studie annars hade jag inte blivit kontinuerligt undersökt p g a min ålder. Nu är det snart en månad sedan jag opererades och våren är i antågande.
Livet börjar lek igen. Jag ser ljust på framtiden igen.

Är det inte fantastiskt?

Ju bättre jag mår ju längre tid går det mellan mina noteringar här i bloggen. Jag skriver ju mest för min egen skull, egentligen.  Men delar gärna med mig av mina erfarenheter.

Mycket har hänt sedan sist. I februari förlovade jag mig, i maj gifte jag mig och i oktober skilde jag mig. Det är inte alltid så lätt att fatta svåra beslut. Att veta att jag gör en annan människa ledsen. Det är aldrig lätt men det gör det lättare när man vet att valet är för ens eget välbefinnande. Jag har blivit fenomenal på att bygga upp murar runt mig. Det gör jag för att skydda mig själv från mina klantiga val. Men! Jag mår förhållandevis bra. Jag är oerhört tacksam för mitt arbete som hjälper mig att distansera mig. Jag har funnit stor tröst i min tro, i folkmusik och andra intressen. Jag ser fram emot en jul tillsammans med barnen och barnbarnen och övriga familjen. Jag är tacksam för mitt sociala nätverk. Det hjälper mig att stå med fötterna på jorden.

Heritage Landing, St Augustine, Jacksonville, Florida, USA 2014

Den 3 oktober reste jag och min bror John för att hälsa på vår bror, Ronald, som bor i USA. Pappa och hans fru Birgitta åkte redan den 1 oktober. Birgitta reste vidare för att träffa några gamla vänner från förr. Resan gick bra men lite dåsig blir jag av åksjukepillren. Väl framme i Jacksonville 2 timmar senare än planerat mötte Ronald oss på flygplatsen. Nu är det bara en dag kvar innan vi reser hem igen i morgon, 17 oktober för att vara hemma igen den 18:e. Jag har haft härliga dagar tillsammans med John, pappa och Ronald och sedan i måndags även med Birgitta.

Efter många om och men är det nu justerat. Första tiden som jag fick var den 26 augusti som senare ändrades till 25 augusti för att senare ändras till kl.14.30 den 9 september. Sista ändringen gjordes till kl.9.00. Och inte nog med det. När läkaren planerade justeringen/korrigeringen erbjöds jag även en korrigering mitt på magen. Sårvätska hade gjort att huden hade töjt sig. 

Allt gjordes under lokalbedövning. Vartefter jag kände när arbetet pågick fylldes det på med lokalbedövningen. 

Innan jag gick hem undrade jag över värktabletter och fick veta att jag kunde få några från sköterskan. Henne hade jag träffat tidigare. Hon frågade om det var jag som var den tuffa patienten. Som opererats under lokalbedövning. Ryktet hade gått i lunchrummet. 

Nu hoppas jag på att det läker på bästa sätt. Stannar hemma några dagar för att ta det lugnt eftersom det blev mer omfattande än planerat. Dagarna hemma består av att sova och äta. Känner mig som en baby :-)

Tog 4 timmar semester för att åka till Sabbatsberg på återbesök. Allt har läkt som det ska förutom att vänster höft behöver justeras. Det ska fixas efter sommaren.

Jag älskar snö på vintern men denna vinter är jag glad att det inte varit så många timmar för snöskottning. Även om jag älskar att skotta snö så bör jag ju inte göra det än på några månader. Men skyffla lite skadar nog inte.

 

Så kom jag då till årets sista kontroll. I min kalender hade jag tiden kl.8:30 men när jag checkade in fick jag veta att läkaren skulle komma först kl.9:15. Så jag fick snällt vänta. Men vad gjorde det för mig som hade semestertimmar att ta ut. När jag väl fick träffa läkaren påminde hon mig om att jag fortfarande ska betrakta mig som nyopererad några månader till. Om jag hade vetat det jag vet idag så kanske jag inte hade valt att göra operationen. Det är nog först nu som jag fattat vidden av vilken operation som jag har genomgått. Bara att finna sig i att ta det lilla lugna ett tag till. Fast det är ju lättare sagt än gjort.