Detta kunde ha varit jag...

Jag förstod inte att jag blev misshandlad!

Det var min livsglädje Bo föll för. Men snart började han irritera sig på min spontanitet och klaga på allt jag gjorde och sa. Till slut började jag skämmas över mig själv…


När man talar om misshandel i ett förhållande är det väl oftast fysisk sådan man tänker på. Vem har inte hört historier om kvinnor som blir slagna av sina män gång på gång – men som ändå stannar kvar i äktenskapet?

Jag måste erkänna att jag själv för några år sedan hade svårt att förstå hur man kunde stanna hos någon som behandlade en illa. Hur kunde man vara så dum och ha så litet självrespekt? Nu vet jag bättre. Jag vet att misshandel kan se ut på olika sätt. Och att psykisk misshandel kan göra mer ont än någonting annat.

Jag och Bo träffades och blev tillsammans när vi båda var i övre fyrtioårsåldern. Jag var änka sedan många år och min dotter Maria hade just flyttat hemifrån. Jag befann mig i en alldeles ny och ganska spännande fas av livet. Jag hade varit orolig för att det skulle bli ensamt och tomt när det bara var jag, men så blev det inte.

Maria och jag hade alltid kommit bra överens och vi träffades och hade roligt tillsammans. Jag behövde inte sakna henne på det sätt jag varit rädd för. På sätt och vis var det en berusande känsla av frihet att bo ensam. Det hade jag faktiskt aldrig gjort förut i hela mitt liv. Jag hade flyttat direkt från mina föräldrar hem till Hans, Marias pappa, och aldrig bott för mig själv. Men nu så!

Allting kändes nytt. Jag började gå på e kurs i spanska, något som jag alltid hade velat gå på. Jag gick ut och dansade så ofta som mina väninnor orkade följa med mig. Jag klippte mig i en ny frisyr och plötsligt både kände jag mig och såg yngre ut – det sa alla. Och kanske var det oundvikligt att jag skulle bli förälskad också, inte vet jag. Plötsligt fanns det utrymme för äventyr och när man njuter av livet dras ju människor till en mer än annars. Och i början sa Bo också att det var min livsglädje han föll för.

Bo och jag träffades på den där kursen i spanska. Vi var nästan trettio stycken elever och jag hade inte lagt märke till honom särskilt. Men en kväll satte han sig bredvid mig. Bo såg inte särskilt bra ut i traditionell mening, men jag tyckte om honom redan från början. Han var kortvuxen och lite rundlagd, men hade de brunaste ögon jag någonsin sett. Och så hade han ett leende man bara inte kunde motstå. Jag kände en värme hos Bo som var oemotståndlig.

Jag tyckte nog att det fanns något i luften mellan Bo och mig, men säker kunde jag ju inte vara. Men så bjöd han ut mig på middag och vi hade det lika fint som jag drömt om. Vi kunde prata om allt och utan att Bo ens behövde säga något kände jag i hela kroppen att mina känslor var besvarade.

Efter den kvällen träffades vi regelbundet och jag hade till en början svårt att tro på min lycka. Kunde livet verkligen vara så här fantastiskt? Nej, naturligtvis kunde det inte det… När Bo och jag nu började lära känna varandra bättre märkte jag att hans glada, bullriga yta dolde en betydligt allvarligare sida. Han var i själva verket ganska lynnig till humöret. När det bara var vi två var Bo mer lågmäld och oftast så allvarlig att det gränsade till dysterhet. Han var också väldigt känslig. Men framför allt hade han vad man brukar kalla ”kort stubin”.

Var Bo på fel humör kunde den mest oskyldiga anmärkning få honom att brusa upp och ryta åt mig. Han kunde kalla mig vad som helst – från dum kärring till idiot. Bo drog sig inte för att ösa allt sitt förakt över mig på ett sätt som fick mig att känna mig fullkomligt värdelös. Sedan kunde han tjura i timmar och det tog lång tid innan han lät sig bevekas. Snart började jag tassa på tå för Bo.

Jag minns en gång då jag hade velat överraska honom och hade köpt biljetter till en romantisk film. Den visade sig handla om en överviktig man som försökte banta, för att vinna sin utvaldas hjärta. Bo tolkade det hela som om jag försökte pika honom för hans extra kilon och skällde ut mig efter noter hela vägen hem från bion. Och jag sa ingenting, jag var rädd för att göra honom ännu argare.

Och innerst inne hade jag redan börjat undra om han inte hade rätt. Jag var korkad och okänslig. Jag borde ha tänkt mig för innan jag sårade Bo så här. Hur kunde jag vara så dum och bjuda honom på just den här filmen?

Trots att det var uppenbart att det var Bo som var sjukligt överkänslig tog jag på mig skulden.
–    Hur tror du det känns för mig, Lena?
När du hånar mig så här?

Jag sa inte ett ord om att jag faktiskt bara hade velat gå på bio, att jag inte hade haft en aning om vad filmen hade handlat om och definitivt inte försökt göra Bo illa. Jag teg och grät och lovade att tänka mig för i framtiden, inte ville jag såsa Bo!

Ibland kunde jag ändå känna igen den Bo som jag hade blivit så förälskad i. det var det som gjorde det så svårt. När Bo och jag skrattade och hade roligt tillsammans – när jag kände hans värme, blev jag så osäker. Det var som om han var två personer. Var detta samme Bo som nyss hade skrikigt åt mig för någon inbillad oförrätt, som hade kallat mig dum och värdelös?

Det var som om jag kastades hit och dit mellan tvåytterligheter och jag fick det inte att stämma. Jag visste inte hur jag skulle förhålla mig. Jag trodde fortfarande att jag älskade Bo, men samtidigt gjorde han mig emellanåt oerhört illa. Det verkade som om just de egenskaper Bo hade tyckt om hos mig från början var de som han hade svårast att stå ut med sedan vi hade blivit tillsammans. Min spontanitet irriterade honom och vad han tidigare hade kallat livsglädje verkade han nu mer uppfatta som klumpighet.

Någon gång försökte jag prata med Bo om det, om hur ledsen jag blev när han kallade mig glåpord och röt åt mig, men det slutade oftast med att han blev ännu argare. Så jag teg.

Trots att jag försökte vara så försiktig med vad jag sa, att jag vägde varje ord på guldvåg, blev det ändå inte bättre, utan sämre mellan mig och Bo. Det var som om han föraktade mig, det kände jag i hela kroppen. Jag undrade aldrig vad det var hos honom som fick honom att hålla tillgodo med någon han tyckte så illa om.

Det enda jag visste var att jag skämdes över hur jag var, över hela vårt förhållande. Jag ville inte att någon skulle veta hur det var mellan oss. Mitt självförtroende var i botten och jag ville dra mig undan från allt. Jag hade inte träffat några av mina vänner på månader och eftersom Bo var lite av en ensamvarg träffade vi i princip inga andra än varandra. Inte ens Maria ringde jag särskilt ofta. Jag led, men jag visste inte hur jag skulle ta mig ur situationen.

Vändpunkten kom, ironiskt nog, tack vare ännu en kurs. En dag kom Maria förbi mig på jobbet med några prospekt. Så här efteråt inser jag att hon måste ha både sett och förstått mycket mer än jag trodde. Min dotter Maria var väl den som hade träffat Bo och mig tillsammans mest. Och hon hade sett min förändring, hur jag blivit tystare och alltmer olik mitt vanliga jag.
–    Det här är väl något för dig, mamma!
En självhjälpsgrupp i självkänsla, sa hon med ett brett leende.
Jag stirrade bara på henne. Min första tanke var att be henne ta sina prospekt med sig och låta mig vara ifred. Jag hade väl självkänsla så det räckte, ville jag säga. Men sa ingenting, för hur var det egentligen med min självkänsla? Jag kände inte igen mig själv längre. Vad hade hänt med mig? Kanske var det just självkänsla jag behövde?

Utan att berätta för Bo vart jag skulle gick jag på kursen. Det första som hände var att vi delades in i smågrupper. Vi skulle berätta vad vi var stolta över hos oss själva. När turen kom till mig hörde jag mig själv säga:
–    Jag är dum, jag är klumpig och tanklös.
De andra stirrade på mig och plötsligt hörde jag själv vad jag egentligen satt och sa. Men vem var det egentligen som tyckte så? Var det jag eller var det Bo? En moderlig kvinna log mot mig.
–    Här har vi något att jobba med, tror jag! Eller vad
säger ni andra?

Och jag visste inte varför, men jag log tillbaka. Det har fem år sedan dess och jag har fortfarande kontakt med min självhjälpsgrupp. Till slut förstod jag att jag måste lämna Bo om jag inte skulle gå under själv. Det han utsatte mig för var ren psykisk misshandel, det var som en sorts terror. Han hittade ömma punkter jag inte ens visste att jag hade och genom dem skaffade han makt över mig.

Kanske var det inte hans mening, men jag var tvungen att rädda mig själv. När jag bröt med Bo blev han märkligt nog ledsen, trots att han så länge verkat tycka rent illa om mig. Han vädjade till mig att stanna och försäkrade att allt skulle bli annorlunda. Men han bad inte om ursäkt för någonting och det är nog ändå det som fick mig att bestämma mig. Med hjälp av gruppen hade jag börjat känna att jag förtjänade en ursäkt. Att jag var – och är – värd respekt. Det är vi alla!

”Lena”

Ur Året Runt 13 2011