Vecka 19

-27 kg. Måste nog skaffa mig en våg som visar mer precis.

Denna vecka har jag inte varit hemma så jag har inte kunnat väga mig som jag brukar göra på tisdagar. Men lite av mina funderingar har gått så här när folk omkring mig har frågat hur jag mår. "–Jag mår alldeles utmärkt!" Ibland kommer frågan om psyket hinner med i viktnedgången. En del kommentarer kan lyda så här. "–Man känner snart inte igen dig!" eller "–Nu ska du väl inte minska mera i vikt!" eller "–Vad liten du har blivit!"

Jag känner så här, att jag börjar känna igen mig själv mer och mer, snart är jag gamla vanliga jag. Det är nog så att jag egentligen inte riktigt har förlikat mig med min övervikt. När jag ser på mig själv innifrån så är jag den som jag alltid har varit. Men när jag ser mig i spegeln har jag inte riktigt känt igen mig. NU! Så börjar jag känna igen min egen spegelbild även om jag har åldrats sedan jag senast var i denna viktklass. Jag satt och försökte räkna ut hur längesedan det var och kom fram till att det torde ha varit någongång efter 3:e barnet, runt 1985. Jag har fött ytterligare 2 barn sedan dess plus att jag har varit mer stillasittande och mer beroende av bilen etc.

Idag är det faktiskt så att det är JAG som går om andra som är ute på promenad och inte tvärtom. Jag känner att orken blir bättre och bättre. Självkänslan blir bättre och därmed också självförtroendet.